SÅNG ÖFVER SJÖ-SEGERN VID HOGLAND 1788.
Månn ej ett smickradt hopp min tjusta själ bedrager?
Nej, Sverges fröjd är trygg, och Gustaf segrat har.
O Gustaf Adolfs blod! O fosterlandets far!
Hvad glädje! Äran har ej mera någon lager,
Som ej min Hjeltes hand till första provet skar!
Han segrar — hvilket ord! och segrar med en ära,
Så värd hans tappra folk, hans rykte, och hans ätt!
Han segrar — hör mig verld! och segrar, på ett sätt,
Som Sverges fiender skall lära,
Att göra hans förtjenst och oxh Svenska namnet, rätt.
Spotsk, sänkte Du din blick, berömda Monarkinna,
På Svensken i det lugn han under Gustaf njöt
En Son af Smaken blott Du hemligt log att finna,
Med lyran på den arm, som fordom throner bröt,
Och glömsk af fädrens lag, att stupa, eller vinna. —
Le ej; hans första kall är alltid honom kärt:
Han har ej glömt den konst han sjelf åt andra lärt,
Ej glömt, att krigets blixt mot stolta grannar sända.
