Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/108

Hans kölar ren i fart, hans segel redan spända
Af himlarne ej mer än vindens gunst begärt.

Stor, af ett Snilles kraft, som verldens välde famnar,
Med Englands köpta vett, till dina flottors makt,
Och skallet af ett namn, som sträcks från tvenne hamnar,
Du tror att tvenne haf du ren i bojor lagt:
Men räds i utländsk fejd, den inländsk yra tuktat,
Stark är en Hjelte-Son, som talar till sin här.
Var viss, den Konungs namn skall hastigt blifva fruktadt,
Hvars skullra knekten trängt, bland rökande gevär.
Var viss att Vasa dygd, som än med blodet sprider,
I trenne Prinsars bröst, ett evigt namns begär,
Har mod att pröfva än de svärdens tyngd Du smider,
Och trötta Ryktets flygt ännu en följd af tider.

Vid dessa kölars gny, som sig mot Sverge vändt,
Neptunus räknar, skrämd, ur böljan dina dukar.
Kanonen, ur sitt gap, din hälsning redan sändt,
Och hafvet, höljdt af rök, en skörd af offer slukar;
Du strider, lika tjent af trenne element;
Vi — emot haf och vind och öfverlägsen styrka;
Hvad konst beskyddar oss? Den äldsta som vi känt,