Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/109

Den enda säkra konst att segerns fördel yrka,
Den konst- att dö med mod, för den Monark vi dyrka.

Der, under vädrens våld; med sidan uppvänd sträckt
För dundret af ditt lag, och seglet sänkt i vågen,
Hvars är den djerfva köl, af tusen åskor bräckt,
Som slåss änmu mot tre, slåss, lika oförskräckt,
Med hafvet i sin barm, och ljungelden i tågen?.
Känn Carl, förtjente Greigh! ej på hans vimplars prakt,
Ej på den gyllne bog, som dunder-molnet höljer;
Men på hans mod att dö, pä det beslut han följer:
"Förr sunken eller sprängd, än i en oväns makt!"

Men räds af Segerns hopp att glädjen flyktigt njuta.
Räds, mot en Vasa-Prins, som Svears bistånd fått,
Att åtta segrars längd, med en förlust besluta,
Som röfvar dig ditt namn af böljans Öfverdrott.
Horn! det var gömdt åt dig, att af den äran skryta,
Med äran af ditt rof och med ditt blod betald,
Att låna Carl de slag, som stridens utsigt byta,
Och höra hafvens kung förtviflad fly och ryta,
Lik Nubiens skogars kung, af spjutets hulling qvald.

Så hör det Vasar till att verldens undran göra,
Så föll, för Gustafs arm, i blomman af hans vår,
Med hundra lagrars bädd, från Tillys hvita hår,