P& faflan af rår egen tid, Låt OBS Hiatoriens stSmma hora^ • Låt hennes minnen ställas opp, Och hennes hand sin fackla föra; Välan, bland denna Kungatropp , Hvars längder tidens . början räcka. Hur många , hvilka . rerldens hopp Med sken af dygder vetat väcka ^ Som, i. ett långt regeringslopp, De mindre sÖkt alt nå, än gäcka! Hur inånga, trots hvad smickrarn sagt, Som sina länder öl' -lagt, Att deras gränser längre sträcka; Och att de smärre folk förskräcka. Med jättcspöket af sin makt! Hur många som sin klokhet hedrat. Af slag som verldens rysning väckt, Och smilat, Dionysiskt fräckt, A t brott som deras namn förnedrat! Ja, — hvilken mängd man ändtlig sett. Med djupt förakt för odlarns svett. Millioners blod och bergning suga, Att deras välstånd, med sin prakt. Sitt guld, och sina gränsors vakt, Inför Europas ögon ljuga; Dä verlden, under deras makt, Så långt dess gränsor slätt att truga,
