Blott röjt ett syagt och sondradt ffrlt^ Nationer trampade som slafvar. Och fält, som slagit skördam felt^ Och staten tömd, och landet delt I sjukbus, öcknar, slott ,och grafvar! Förgäfves folkens klagelju^) Sen seklers tid, från jorden stiga^ Att dessa dimdrare bekriga: Med uppliöjdt svärd 9 i blodig sikrud, Vid åeras sida, Straffets gud Befaller lidandet att tiga! Och dock, (begråtom jordens lott!) Man rise spår af Prinsar blott, Hvar helst i verldens häfder gömda, De vare till dess afsky dömda^ För tyranni, och kända brott, De vare för sin svaghet glömda. Som icke till en tid förstått, Att göra sina namn berömda. , Förtryckarn, stämplarn, nöj^is vän, Som alltid förr, så ständigt än, Med börjad flykt till äran syfta, Och verldens väntan väcks igen; Men tusende bedraga den, För några, som sig långsamt lyfta Till verklig höjd af Stora Män.
