�^ 107 .^ Ännu 9 som eldfloder pa ^rd^n, Ur grafVens töcken, opp till skyn. En lifstid lång är hjeltenfl niöda, \ Men Minnet3 ära, längre än: De hafra nått, de njuta den; De hafya uppstått från dé döda^ Vid handen af Historien. Hirem deras ef terdömen mana Till ett odödligt "namns begär, Ej blott af deras början lär De första lätta stegens vana; Han deras sista mcdor bär, Han öfverger ej deras bana. Och döden finner honom der. Att Ärans ädla Iivila smaka. Han ger ej blott, af styrkans vår, En dag att hennes rätt bevaka; Han flygfr, efter sjutLon år, Ännn, på hennes vink, tillbaka I farans öfvergifna spår. For honom, hofvets prakt ej äger Nog retelser^ att icke flys; Ej lefiiadssättet af ett läger ; Nog hårdhet, att af honom skys; Hans arm ej vapnens trötthet känner, Hans hy föraktar fältens dam, Hans fot i drifvan tränger fram.
