— 109 — t>et Jiägn, en laglig �pira skinkor; Dig täcke vi som skyddat den. Mot öppet vaid och dolda rinker; Dig, alt Da voflnit oas ig^n Vår aktning af Europaa tiuMw^ Vårt ferdna namn ibland nationer. Och y �rt bestånd aom svenske mlln. Du kaoimer: Ymnig^etens dagar Med Dig förnya derarlopp; Det ufppgÅr tröstetiderfi hopp. För plogens tiöita son, soip klagar; Och < �dunani, nSpit af dina lagar , En redan mattad SanphaUs-kropp, E; längre ) atrafi3&st grym, försvagar. Så bär Du än, med stridens lans. Den fordna )>orgeriliga krans, Hvarät det- säUa Svea .myste, Oek sprider , samnia dygders glans, Hvaaraf din vår så ädelt lyste. Men då Da -folkens vördnad har, Då Ryktet öfver jorden far, Att dina dygders tal ^beinonuna, Skall d^:den Mildhet nödgas gloaona, S^m deriUand den första var? Och duOl ditt folk^ i glädjens dar. En hemlig ^r i ögat gömma? O Konung! satt att Svitiod dömma,
