.^ IIO �. För oss ditt fordna hjerta haf ! Nej, Du ej vill att Segerns glaf Hvad kriget skonat, genombårar; Och att den palm Dig Friden gaf. Förmörkas genom blod och tårar! Da vill ej, yerldens kärlek värd, •Förnya hennes bSfvans tider; Ej, aft det sken som bilan sprider,, ^ Fördunklar glansen af ditt svärd! Augustus, van att brottsligt spela Med likars rätt och menskors blod, Btfästad på sin thron, förstod Att Statens sår med mildhet hela: Augustus ägde ej ditt mod, Hans dygder kunna Dig ej fela. Göm, i en evig natts förakt. En tidens blygd, én statens gåta, Och njut, af Cesärs Vundna makt, Dess högsta ratt, dén att förlåta! Hör de bestörta Slägters rost. Som på din fordda mildhet kalla; Gif dessa barn och makar tröst, Hvars tårar på diH spita falla; Hör skaldens, mtosklighetens bSa! Ocli, om det var ett trohets-^rön, Att för din rätt, dm ära strida. Så skänk, att dygdens täflan sprida,
