. — 111 .^ ForfSrda bröders nåd, tiU lon Åt dem 9 som stupat tid din sida! Ja Konung! hämdens fackla släck^ Den skrämda Sängmön åtelryäck Ur dessa fasots drÖm; .. med minder Da vill, att hon din lager binder, Med händer darrande af skräck^ Och dödens färgj>& ^^ kinder! Din ungdoms förta ärestod, Konung! hedrar än ditt mod. Förlåtelsen din Spira stödde; Du makt och kärlek lika fick, Och Skaldmön, i den Sång hon födde, Ej studsade med häpen blick, Vid syn af hufvuden som blödde! Är Gustaf mindre, nu än då?
� Gifs nu ett mål dit han ej hinner?
Ett lof, som han ej rättvist vinner? Skall han sin egen höjd ej nå? Och då han, rike ifrån rike, Förgäfves söker mer en like, Skall han med rätta förebrås. Att stor af segraf , stor af lagar^ 1 äran af sin mognads dagar, . Utaf sin ungdom öf vergås ?
