Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
- 138

De stora själar, som det Hela se;
De låga själar, som blott se sig sjelfva.
Sök då ej mer all grund till ondt och godt,
Långt utom verlden, hos två väsen blott,
Hvars delta makt förnuftet ej begriper.
Hos menskan sök, dess samhälls-lefnad se;
Der finn dem, dessa stridiga principer,
Förtjenst och Egoism __ så heta de.
Se här den gång allt haft, och än skall hafva:
Förtjensten bygger på volkanisk lafva;
Förgäfves nå dess bollverk upp till skyn;
I nattens mörker, djupt från hennes syn,
Lik svaflets ämne, egennyttan dväljes;
I början dämpad, aldrig overksam,
Tills, massan ökt, hon slår med styrka fram,
Och öppnar grafven hvaraf allting sväljes.
Så föll du, Snillets fordna fosterbygd,
Athen, så stort af allt, så när som dygd!
Så blef du, Rom, ett rof för de nationer,
Bland dem du fordom väldets krona bar;
Hur långsamt verk din storhet också var,
Af tiden, lyckan, Fabier och Catoner.
Ditt fall har hämnat dina stora män,
I landsflykt glömda, blödande för svärden;
Men hvad är allt, som följt deraf för verlden?
Ett stort exempel, som ej varnar den.