När stormens våld, som smärre motstånd bryter,
Med vördnad skonar ekens djerfva stam;
När flodens våg, mot fängslet af sin dam,
Ej mer förbittrad reser sig och ryter:
Då vänta ock den spådda gyllne tid,
Af Dygdernas och Egoismens frid.
Till dess, skall ofta någon Bourbon ryckas
Af upprors-dolken, från ett frälsadt land;
En svartsjuk nidings gömda bödelshand
Mot någon Verginaux syfta mord — och lyckas;
En trotsande Neronsk centurio,
Åt någon Seneca förgiftet räcka;
Och någon Talar-stol vår afsky väcka
Med hufvudet af någon Cicero.
II.
O när skall Himlen unna jordens bygder
Ännu en ålder, ej af guld, men dygder?
Så länge verlden, än i stillhet njöt
Den barndoms tid, de sanna gyllne dagar,
Då hvarje tjäll ett Samfund inneslöt,
Lycksaligt styrdt af faderliga lagar;
Då Ärans tecken var en Herde-staf,
En talrik hjord den enda omsorg väckte,
Den närmsta källan törstens låga släckte,
Och gräset bädd, och ullen klädnad gaf.
