Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Och den, som efter dags-besvärens rön,
I aftonskuggan, pipans toner delte,
Och hvilan gaf de nöjen henne felte,
Gemensamt njöto välbehagets lön.
Så många nyttor man tillhopa lade,
Så många röster tacksamheten hade,
Och ekens löf fans skönt af hvar och en,
På odlarns panna, som på trädets gren.

Men sen man snart naturen öfvergifvit,
Och vid dess bröst, det rum man hittills haft;
Sen samfundsbandet mera utsträckt blifvit,
Och, med detsamma, slappats till sin kraft;
Sen, under tvång af vilda segrars välde,
Man mera skockats, än förenat sig;
Då byttes lugnet i ett allmänt krig,
Der allt var strid, allt fälldes eller fällde.
Med fler behof, man flera motstånd fann;
Såg blott sin brist i hvad en like vann;
Passionens våld, med styrkans, understödde;
Lik skogens villdjur, sönderslet hvarann,
Och glad, åt rofvet, log åt den som blödde!
Så litet, midt bland stormens hvirfvelslag,
Då klippan rystas, brutna stammar hopas,
Och stoft och spillror genom luften sopas,
Man skönjer blomstrets rörande behag;
Så svårt det är, då Tajos bottnar skälfva