Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Af en Volkan, sin grymma födsel när,
Att se bland gyttjan, som dess böljor hvälfva,
De korn af guld hvarmed den blandad är:
Så litet mäktig blef man snart att röna,
Bland tvisters gny, det rätta eller sköna,
Och, om det sågs, att det sitt värde ge;
Förr, __ var det vinning: nu, __ försakelse.

Den första ålderns oskuld var förliden,
Barbarisk menskan, vild och ryslig tiden.
I storm och kaos verlden hvälfdes om.
Men ljuset blef; ännu en ålder kom,
Och menskan sågs i dess föridlingsdagar.
Det föddes män, som förde jordens ätt,
Från brist och strid, till njutning, ljus och rätt.
En, gaf system åt illa byggda lagar;
Naturens natt, en annan genombröt,
Och drog behofven ur dess slutna sköt;
Förnuftets fackla af en tredje tändes,
Och skuggan vek, och verkligheten kändes;
Att böja viljan, andras yrke blef:
Man gjorde skön, den pligt man föreskref.
Så, steg från steg, till odling menskan fördes.
Dess vilda lif beqvämligheter fick;
Af nya nöjen hennes sinnen rördes;
Vid målarns härmning, studsade dess blick,
Och Lyrans klang i hennes samqväm hördes.