Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/158

Med motstånd, mödor, ja förföljelsen,
O funne hon blott domare på jorden!
Men ack! en domstol dit hon vädja kan,
Hvar fins den? Tänkarns? __ hörs då, tros då han?
Hvem granskar vidden af det gagn hon gifvit?
Hvem pröfvar hindrens storhet eller mängd?
Hvem syftets godhet? Afsigten som drifvit?
Och medlens rätthet? eller mödans längd?
Af Lyckans Son, när prisas väl hos andra,
De mödors väg han hatar sjelf att vandra?
Med blott behofven, stoftets son tillfreds,
Förstår han, ser han öfver deras krets?
Förtjenst och dygd! hvad ären J för dessa?
Ljus i en rymd, dit ingens blickar nå,
Som pryda hvalfvet öfver vandrarns hjessa,
Och han förgäter, __ eller finner små!
Blott om ibland en nytänd stjerna skådas,
Hvars långa sken med vådlig klarhet sträcks,
Då vaknar drömmarn, svagheten förskräcka,
Och pöbeln tror, att verldens ände bådas.
Se der Förtjensten. Sådan är dess lott:
Hon märks ej förr, än då hon fruktas blott;
I lika våda för den dubbla villa,
Att icke kännas, eller kännas illa.