Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/159

Är sådant öde hennes dygders del,
För tadlets törst, hvad brunn i hennes fel!
För molnets välde, dagens stjerna viker,
Den luft vi andas, smittans dunstar bär,
Det gyllne äplet maskens boning är,
All glans har fläckar, och all styrka sviker:
Förträffligheten, hur dess vinge späns,
Har mensklig brist, i allt, likväl till moder,
Har dock, i allt, en viss, fast hemlig gräns,
I Oxenstjernas vers, i Sergels stoder,
I sjelfva Dygden, huru hög hon käns.
Passionen doldt vid hennes väsen låder,
Som slaggets ämne vid metallens åder.
Den slutna klippan dem förenta ger,
I pröfvarns degel deras söndring sker.
Så, från de dygder vi med fel förena,
Drar Tadlets konst de sednare allena,
Och af den eld, som brann så himmelskt klar,
Förråder stoftet, som dess näring var.
O! med hvad glädje det en svaghet finner!
Hur det fördelar, __ och fördubblar den!
Hur den hålls fram, och skådas om igen!
Och hvilka tillrop, allt af mängden vinner!
Ty mängden, van att ledas och bero,
Har brist på tanke; men är rik på tro.
Hur stark basun ock Lögnen låter höra,