Den här sidan har korrekturlästs
FÖRSAKELSEN.
MELANKOLISK PHANTASI.[1]
efter Schiller.
Jag, - äfven jag, - var i Arkadien född.
Mig också, svor den leende Naturen,
En lefnadsväg med glädjens rosor strödd.
Jag, äfven jag, var i Arkadien buren,
Som flämtar här vid denna krycka stödd.
Du blomstrar, ungdom, en gång och ej mer.
Ren mina knän på trötta senor vackla.
Den stilla Guden,[2] bröder, doppar ner
I nattens flod, min bleka lefnadsfackla.
Naturens syn mitt öga öfverger.
- ↑ Rubriken af Melankolisk Phantasi, gifven åt detta Stycke, hänvisar tillräckligt på rätta förståndet deraf Långt ifrån att böra förklaras såsom en verklig mening, en sats, en öfvertygelse, innehåller det, som hvar och en Jätt finner, ingen ting annat än de ömsande föreställningarne af en melankolisk Inbillning alltid böjd att fästa sig vid den sorgligaste. För öfrig saknar det ej en viss philosophisk sida. Ingen ting är vanligare, än att böra klagas öfver den olika lottning af lycksalighet, som här i lifvet träffar menniskor utan tänkvärda till deras moraliska förtjenst. Genom den tänkvärda jemförelsen mellan Hoppets sällhet och njutningens, besvaras måhanda, till någon del, detta inkast emot Försynens rättvisa.
- ↑ Döden; kallades hos de gamla Sömnens, Hvilans
Tystnadens Gud.
