— i65 ^ Ren, Andars moder, djupa Evighet! Dia bonings förlat rysligt sakta remnar. Alitt löltesbref uppå lycksalighet Jag, ouppbrutit, nu dig öfvtrieinnar: Mitt hjerta än af ingen glädje vet Upp till din thron tyfts min forsagda blick,' For verlden gömda, sista domarinna! På min planet den glada Sagan gick, Man skulle här, dig med din vigtskål finna, Och att, af dig, sin rätta lön man fick. Här, _ här, på Lasten, straffet väntade. Här jskulle dygden en gång lycklig vara. Djupt skulle du i hjertats vinklar se* Försynens vägar skulle du förklara, Och hålla räkning, med den lidanden* Den flyktige fann här sitt hem igen. Här tog Bekynurets törheban sin ände* Ett gudabam, som hette Sanningen, Som mängden flydde, minsta delen kände, Min lafi[iads tyglar grep, och styrde den. '^känk mig din ungdom, lyckans firojd och prakt! ^I andra lifvet skall jag gåfvan gälda. fHär äger jag blott löften i min makt*'. ~
