^ fisG *_ Som styrkan begge väl trot^ till slut^ Brast Junkem ut, Med kinden i rodnande låga:
- 'Herr Mar8kalky...en rast! om det täcktes Er så}
- 'Och troddes jag af �r^ jag ville väl då
." �tt ord med uppriktighet våga. Marskalken sänker sitt svärd, står still, Och lyssnar till Hvad Junkem må ärna förklara. .^ ^'Hcrr Marskalk! hvad slåss vi som Wiklngarom? "Ett fredligt förbund oss långt bättre bekom, VOch skulle långt klokare vara!**. ^1 hugga oss ärr ifrån hjelm till klack, Och ringa tack
- Har Segram dock slutligt, kanhända.
'^.Låt Fröken fä välja, som henne syns godt^ Och blifve hon den, som hon väljer, till lottj 'Tid Glid! så har tvisten ju ända!'*. Det stod Marskalken ej iUa an: Mig, tänkte han, ALg väljer hon visst af oss tvenne: Hvem älskar väl trognare, han eller jag? Och hvad, utaf allt, som gör könet behag, Har jag låtit saknas af henne?
