235 • � "Fördömda Räfvare! dta> håll an! Och mot den man, ^\f hvilken dig lönen skall skänkas! "Stå! eller må helfvetes gapande nmnd Dig öppnas, och du, i dess lagande grund, "Från ta upp till lijessa försänkasP Det rann en blod både stolt och varm, I Junkerns barm, Och stål var i arm som i klinga: Han tumlar sin Skäck vid den trotsiges rost| Och visar den vilda förföljam ett bröst^ Som höfet förfärade ringa. Ren blanka svärden mot sol och sky; Med* krigiskt gny. De begge ur sadlarna springa* Si drabba två stormande vindar ihop: De stridandes stampning och svärdsslag och rop^ Till gemljud bergsklyllorna tvinga. De hugga, de kämpa med lejons mod, Tills svett och blod Kring hjelmar och pansaren svalla; Men ingen, hur väldiga skråmor han gaf, Hur mäktigt han svingar sin susande glaf^ Ser dock sin motståndare &lla. L �OPOl �I)S SiLR. II D �Ii. |5
