Minuten efter slagens dån,
Dess hundra hufvun återfödas.
Olycklige! hvad plågoband
Förbytt naturen vid ditt möte?
För dig har blodet ej ett band,
För dig har vänskap ej ett sköte;
Din fristad är af ögon full,
Som i din barm förrädligt skåda;
Och bergen bära fram sitt gull,
Att köpa dem som dig förråda.
Men, då på tusen låga sätt
Förtjenstens väg är gillrad vorden,
Hvad har man vågat för dess rätt,
Som fäster än dess fot på jorden?
Hvad båtar dessa suckars gärd,
En verklös vördnad henne lemnar?
Och löftet om en efterverld,
Som namnet, icke hjertat hämnar?
Hvar fins en arm, som dristigt går
Att höjas för dess ära väpnad?
En manlig röst, i hennes spår,
Som dånar, Smädelsen till häpnad?
En domstol, som hvart brottsligt namn,
Åt dessa hämdens taflor gifver,
Der Minnets hand, i marmorns famn,
För än ej födda slägter skrifver?
