Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

— 12 —

Jag vet, det är ej smädarns röst,
Som kan en hjeltes mod förfära:
Hans rätta domstol, är hans bröst,
Ett skyddadt fosterland, hans ära;
Men just i detta stora värf,
Hvad: om han såg sig ofvergifvas?
Hvad: om ett söndradt folks förderf
Så långt, omsider, kunde drifvas?

Ja Cesar, ditt berömda namn
Med köld sig kunde trotsadt höra:
Åt tadlet, ur triumphens famn,
Du sänkte leende ditt öra:
Dess röst var djerf, men var ej låg.
Och när på nytt du gick att strida,
Du än Barbaren blöda såg,
Och Romarn stupa vid din sida.

Du kan ur stoftet, der du stått,
Med högmod, Rom, ditt hufvud resa;
Man läser dina kämpars brott,
Ej deras feghet, deras nesa.
Ja, du har sett en son, sin far
Med frihetsdolken genombåra;
Ja, fasan höljde dina dar,
Men rodnaden var gömd åt våra!

Slit, Svea, slit ur dina hår
De kransar Segern deri lemnat: