Den här sidan har korrekturlästs
— 243 —
Den som var krönt en gång, — var krönt;
De andra, (som det sker) de stranda — stranda — stranda!
Merkurius, i sin hand, förgäfves höll det pris
Som vittra hjernors täflan lockar:
Auktorer hundratals, med mer än slitna rockar,
Slå slag på slag, på hundra vis,
Bom! — Allting föll sig platt, och kändes kallt som is.
Men är det rimligt? lär man fråga;
Af hvilken trolldoms-makt kan nånsin det bero
Att döda, så med ens, all konst, all Snillets låga?
Förnim då sakens grund, så lär Ni henne tro:
Man hade, Himlen vet på hvilken lärd mans mening,
Dömt bort ur Språket, för dess rening,
Det stora — dråpeliga — O!
