Bedragen, dyrkande, förskräckt;
Tartarens eld kring henne flödar,
Och fasan omger hennes Gud:
Hans röst är den af dundrets ljud,
Hans hand en bödels hand, som dödar!
O blygd! o brott! det ären J,
Som bofvar djerfts till medel bruka,
Prelaten, för sin äresjuka,
Despoten, för sitt tyranni.
Så hafva seklers tid förflutit,
Och menskan, som ert offer var,
Har darrat för naturens Far,
Då hon naturens skänker njutit.
Men hvilken ny förhatlig syn!
Hvad slafvisk hop af usla dårar,
Med kinden plöjd af jemrens tårar,
Och ögat lyft med skräck till skyn!
Kring deras half-förtärda kroppar,
Det hvassa taglets gördel går,
Och deras blod, ur djupa sår,
Vid gisselns hugg på jorden droppar!
Olycklige! hvad gören J?
Till denna höjd af dårlig fasa,
Hvem böd Er mot Er sjelfva rasa,
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/30
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 16 —
Och
