Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 15 —

Än de Nationers frihet kränkt,
Än härjat dem med svärd och plågor;
Nu låtit himlen regna lågor,
Nu dem i böljans afgrund sänkt:
De män, som tolkat deras ära,
Till Perus berg, från Jordans flod,
Gått fram i spår af uslas blod,
Och bränt de fält dem skulle nära.

Så långt sig deras thordön sträckt,
I tystnad och i stoft fördjupad,
Jag menskan ser till jorden stupad,

    bör ej på samma sätt dömmas. Vidden, utförligheten, sjelfva stylen af ett prosaiskt arbete, tillåter undantag, afmätningar, förklaringar, som icke kunna finnas i ett poetiskt. Dess natur är ej att dissertera fint och omständligt öfver ett ämne, utan att på en gång öfverrumpla hela själen med känslan deraf. Poeten måste således ofta lemna rätt mycket till sina läsares egna förstånd och billighet. Det tillhör dem att gifva åt hans uttryck deras rätta sunda mening och nödvändiga inskränkning. Så fordrar till ex. rättvisan, att under all yttrad afsky för förföljelse-andans omenskligheter, likväl förutsätta den oinskränkta vördnaden för sjelfva lärans sublima sanning och nödvändighet. På samma sätt ålägger billigheten, att i motsatsen emellan det naturliga ljuset, de naturliga dygderna, och de så kallade theologiska satserna, icke förstå med dessa sednare sjelfva den frälsande Trons nödvändiga hufvudstycken, med hvilka visserligen ingenting kan jemföras i värde, utan dessa den menskliga klyftighetens tillägg och förfiningar, hvilka ofta ensamt åtskilja den ena Sekten ifrån den andra, och för hvilka tilläfventyrs ännu långt flera bål upptändts, ännu långt mera blod flutit, än för religionens vigtigaste grundsanningar.