De hade hunnit Kärleks-Gudens Stod. flit hyälis, med ständigt gny, en stormig flod, Af unge män, som på hans bistånd kalla ^ Med hjertat fiiUt af eidg dyrkan ^ alla^^ Och prisande sitt foremål, ^n hvar, I skonhet främst, af allt hvad jorden bar. Men, Falma nalkas,' Falmas ankomst bådas; En himmelsk syn med mindre yerkan skadas. , Ur mångens bröst, hor lätt, på en minut ^ Forsyann den bild som dyrkats der förut! ^Hvad hon ar skonP^ så hyiska strödda hopar; ^Jlf alla skönast P^ hela skaran ropar. Ej att sin ed en hyar ju tänkte på, Blen, rättyis känsla, v^r en pligt också. Port, ner från Stöden, segerkransen ryektes. Och, lifligt syängd, på Set hos panna trycktes; Som, åt sin Brud, med rörd och tacksam blick, Gaf rättyist äran, för det pris han fick*
�
Vid Folkets gny, som nu allt högre väcktes. Till andra Stöden, tåget redan sträcktes. Hyem Snillets ära sökte eller, gaf. Stod här sig trött, i omkretsen dera � Hit såg man skynda, lärda och poeter, Som skapat om all ting, förnuft och meter; Med pannan stolt af eget bifall ren, Och Ärans pris i sigte, hvar och en>
