^ 296 ^ ^ Till hvem man kom, hans häpna undran hördes, Att Stödens krans ej än från Stöden rördes, Fast han var der, och gaf, offentligt hörd, ^ Sin storhet sjelf, det högsta vittnesbörd.
På olikt sätt vid Sethos ankomst hände. Så snart, på afstånd, ren man honom kände^ "Se der den ädle Talarn (ropte man,) '*Som, hög i 'färgor, och i teckning sann, TLiyft nyss, med glans, en glömd förtjenst ur griften! Han, som bland dem som skillrat våra skiften, 'Tar högt sitt rum, för taQans dubbla dag, Af statsmans blick, och målarns mästerdrag! ^Hvars ädla språk, i hvad från thronen flutit, "Nationens aktning, Smakens bifall njutit; "Och, hvllkens 10 't, bland Statens högsta män, "I sjelfva råd-saln hörs, och hedrar den!" Ej ilera ord. Men knappast ^lölos dessa, Förr'n kransen flög, från Stöden, på hans hjessa. Med rop och klappnlng, och som tänkas må, Mod tal, just som hos oss, och svar derpå. Knappt ^Sethos än från sin förvirring sansar, Då scenen byts, och ren med Brud och kransar^ Vid Foalerlafidets Stod han sig befann.
