— S9 � — Kring Setho$ här, hans dubbla kransar bojas^ Och ruudt om honom tusen röster höjas: Den tredje kransen. Fäder ^ feln& än! Han är den ihärdig; Fäder, gifven denf Asfygorax^ den äldste bland de gamla ^ Van, med en blick, att deras bifall samla. Då, hvart han såg, han deraf uttryck fann, J Fosterlandets Gudar! ropte han^ (Och tog den krans som hölls af Bilden firdig,) Må denna yngling, bli sin ära värdig! — Men ännu, tron mig, är han ide. Nej, Nation och Fäder! Nej, vid himlen ej! — Så hörs en röst, i det man hastigt röjde En upplyft hand, som kransen undanböjde. Bland skarans mängd; den enda hand det rar^ Som djerfdes det, och vilja dertill bar; Kort: Sethos egen. Hören mig, J Fäder! Hör mig; o Bagdad, Moderstad bland staderr" (Bogynte han). '^Fräri mina första dar^ "Var denna krans, af allt hvad jorden bar, Det högsta mål, dit mina tankar sväfvat. "Men bära den med andras bifall, jäfvadt Af egen känsla, .. skonen mig derför! 'Titt börjadt lopp ej der med kronas bör. "At hjeltens kraft att fosterjorden skydda^
