Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 18 —

Med känslans klara sannings röst;
Om Lögnen Dig med fräckhet målar
I fasans drägt för hennes syn,
Med blixten ständigt höjd i skyn,
Och ögat tändt af vredens strålar?

Med hvad behag har Du väl sett
De tusen altaren Du vunnit,
Der hjertat skälft och blodet runnit
Af hvad Du lif och känsla gett?
Och vore Du oblidklig blifven
Emot en missledd svag natur,
Förutan skränet af de djur
Som styckades af offerknifven?

Men hvad är offerdjurens blod,
Emot den hämd, som nitet föder?
Mot bröder väpnade mot bröder,
Och mensko-offrens tåreflod?
Se dessa bål, der de förtäras!
Se detta svärd, som lyftes der,
Och deras ådror sönderskär! – – –
Gud! är det så Du velat äras?

Nej, andans män, det voren J,
Som stödden svekets brott, med morden,
Och Himlen sjelf till mantel gjorden
För edert högmods raseri;