3l2 — För Gud, hvad friskhet på deii hyn! Hvad liOig grace i dexlnd luiiiing! I alla rörelser, hvad iraftl I alla blickar, hvilken itVér! Hvad uttryck detta mjuka taft At hennes böjda sfSlIaing gifvélr! Hur rörd, hur brinnande bon bHfVer!-- Belsano, i ditt tjusta bröst, Hvad Ijufligt hopp sig böljar tSiida! Hvera vet om nu ditt namn, kanhända^ E) går tiU Gud, med hennes rost! '^Nej, ^ Ömsom rum att bättre höra! Ej nog, ej nog att henne se!** Så talar han, .^ men h viskande. Med varsam gång, och riktadt öra^ Han redan stjäl sig närmare. Som lägeln, lätt och tyst i fjätet. Han drar sig^ ömsom rädd och glad. Bakom det helga stenbelätet^ Inför hvars fot hon låg och bad. Ju mindre hennes ifver släcktes , Ju mer han såg � i det hon kom^ Hur hennes armar dilåt str&ckteb. Ju mer den lu^ hos honom vScktes^ Att höra henneiiier bakom. Friskt -blott ett steg ännu -och sedan - Men häpnad, som ej tolkas kanl
