I MatareD, säger en poet. Som iiuag all besYärlighet^ Af detta usla }efnadslopp^; Gaf oss, från vaggan till yär dod^ : Två stora. tröstare till .stod: . , . ;
�n Sömnen är, den andra Hoppet
Jag känner, med hans tillstånd sagdt, En till ännu, som ej är liten, . Ej vlird de dödligas förakt, Men som han glömt: det Sr aptiten. I fall det vanligt var mitt sätt ^ Att i bevis och omsvep falla, Jag hela Skeppsbron kunde kalla Till vittne på, att jag har rätt Belsano, som snitrt sågdt förvisat All verlden ur sin qvålda håg. Och, blott för sina tankar såg Den otro, som hans hustru visat; Kom dock, med all sin sorg, ihåg^ Att han sen middagen ej spisat. Mat fans ej der han sig be&nn. YSlan, hvad skadar, tänkte han,* Att spisa med min falska qvinna? Hon blir ej iUskare derför. Tvertom, det är just så jag bor Dess oskuld, eller otro finna.
