^ 5i6 — Den slaU BK Har, jag intt ij mer! Det skrek han tiH^ med sådan ifVer^ Att jag i förväg iSsäm ber, IlTacl^ helst nu följden deraf bHfwr, Ej bli forskrädct för hrad som sker.
Tillbaka ställdes nu hans kosa. Han kom: satt ner: mat in: man åt: Tjst^ obetjent, skild från all ståt Vid hvarje blick på sin Graziosa, Hans ögon rattnades af gråt. Nej^ aldrig så han henne skattat; Nej, aldrig syntes hon så skön; Gud! att hon dock aldrig fattat Det orådet, att göra bön! Hon talte: — darra falska kön! Vik bort, bedragna kärleks minne!^ Så hämden röt^ inom hans bröst, Vid hvarje dolkstyng i hans sinne, Som trycktes der af hennes röst. Men huru? Kom han ej att profra, 1 detta samtal med sin fru, Dess käriek?~Vll: Der är hon ja? När ämar han sin grymhet öf?a? Man lemne sagahs fortgång fii>
