_ Sa5 ^ Bah! gift hor. ingen elak smak; Och, tro mig, döden intet heller; Var viss, min frw, att den fast mer Är Ijuf, i. . i fall man dör för er. • ♦ . . V Ilélst om en tår ni dervid fäller! — Hu! tror ni att han redan då../' Är dod? Rätt dod, var viss derpå* Ack I vore han så glömd tillika! Det sista framsmögs med en ton Af fint forstånd, oth sa^^n passion j Två svåra saker att förlika. Graziosa fann det ej, som jag; Hon svarta ömt: "Han borde dömnti ^Från sorgens första glömda lag, ^Till allt hvad hennes bröst, en dag,' "Var mäktigt att för honom glömma.'^ Med dessa ord, hvad ögonkast Din själ, Qoncini,' genomtränger! Allt uttryck nu hans känsla brast. Hans mun vid hennes händer hänger I tysta svar, orörligt fast. Än äflas hon^ med blygsam möda, Att linda dem ur sköflams makt^ När dörm slås opp, så fort som sagdt. Och midt för dém, står . . hvem? ... den döda I Förrådd, besatt, utom sig bragt
