— 354 _ Ni drömmer y gode man, ni drömmer, ta mej fSvor, fast på annat språk, en brun Amerikan, Som vid en faras hot, så gruflig och så nära, Karbasat, mer än han var van. Sin länd och sina lår, till Stora Harens anL Ni drömmer: Mahomet ej frälst osa ur yår no<L Har Mekka, i sid famii, ej sett hans aska bäddad? Och hvilken narr yUI tro sig räddad, Ur dödens fara, af en död? Nej vänner, mera kloka yaren; Och om J lefven än, i trots af stormens ras, Så tacken derför min karbas, Som ensam blidkat Stora Haren. Vid första rapp jag tog, han reste, yeten det, De helga öronen i vädret, Gaf akt på smällen, och förlät, I samma mån han såg att jag gaf friskt pår lädret —
O Foe, Härlighetens sken! (Hof en Tartar sin röst med ifVer till det höga) Du hör försmädams tal, och hamnar dig ej ren! Och öppnar med din blixt ej denna dåres oga! En Hare, — är den Gud han har! Men unna hans karbas én blink åt mina hSndtf � Och jag skall sköta så hans länder. Att han skall minnas dig, du varelsemas lar!
