^ 335 =i Barbarn! Han soip din sol, men for dess upphof blundar! Hvi kan jag, med en vink lik dina allmakts bud. Ej hetsa alla Asiens hundar I spåret efter narrens gud! Folk! det yar Foes arm, som nyss ur molnet strScktes^ Och jhg, hans tjenare, som vände straffet af. Vid mina böneVs ljud, hans åskas lågor släcktes^ Af minfi böners kraft fördreis den storm som väcktes, Från en förmörkad Iuft> och från ett retadt haC J haden allihop i böljan fatt er graf; J horden blixtens dån och rytiyidet af vågen, Som slog, med hvar minut, mer krossande och tungt; i for orkanens våld förskräckligt underlagen} J mörkret öfver djupet sågen. Och jorden skakad var intill sin medelpunkt: Jag bad: — och sen J! — Det blef lugntl Foe! ropte jag, om du dig här förbarmar^ Sä lofvar jag att stå, till dina ögons fröjd, , 1 femton runda år, med alltid sträckta armar. På spetsen af en stod, om femton alnars höjd. i som sett undret ske och här dess orsak hören, Matroser, skeppsbef^, och passagerare^ Nu dömmen, hvilken af oss tre J för er frälsning tacka boren*
