— ' 585 _ En ialare, kort sagdt, af Snille-klassen Uf, Med kroknäbb, fjäderpels, och allting af sitt slä^e � Vid en' harang irån trädets topp^ Begrips hyad ögon spändes opp. Och till hvad 'längd man halsen sträckte* Nog hor man vackra prof af talekonstens flor, I itad och i provins, det iär en hvar bekänna; Men knappt skall läsarn, hvar, han bor. Och hvilka mönster han ml känna. Ha hört en oration, så hällen, som jag tror, I vädret, riktigt sagdt, som denna.
Högtärade Publik, (begynte talarn på) Hvem vördar ej, i allt, din högsta dom? -^Också^ Vi täfla om din gunst och for din domstol, darra. Men tillstä, om du gör dig rätt, Att du på vissa ting förstår dig temligt slätt, Och särdeles i sång är dråpligt lätt att narra. Hit flackar du dig trött, från bygdens vida sköt^ Att höra Nektergalen sjunga; Och finner Sångarn himmelskt söt! Och vet ej att han är, bland alla skogens nöt^ Det liUa sämsta djur, som qvillrar med en tunga! Det syns väl djerft af mig att ensam träda opp, Mot hvad i långlig tid ditt högsta bifall vunnit:
