— 598 — Med phantasi, inspiration, "Vårt hat mot mening och reson "Och hatten, alltid under armen!"
Han slöt. På hela mängden ren Var talets verkan lik ett sken Af blixtens eld i mörka natten. Ja, ropte man, beundransfuU, En hatt, ej till for hufyets skull, Se der den absoluta hatten! Men ock, hvad glans af smädlig firojd, Vid detta ord på mången panna! rJa, (skrek en rost ur hopen röjd) Torr Sn vid galenskapens höjd, ^Det Tore skam for oss att stanna!* Som, nSr en omsySngd käpp ibland, Med triifiadt slag af dugtig hand, Ett Geting-bo i svärmning bringar, Man ser bestört en ilsken slägt. Tillförne stom och onpptäckt. Nu storma fram på tusen Tingar, Med harmens gny, och gadden strädct} I klädren, håren, ögonbrjrnen De slå sig hoptals ner till hämd. Och Tandram flyr �rån atället, skrämd. Med begge händerna for synen. Så sågs på en gång, ofortänkt.
