^öm icke ge, men skrika ljus: Hur allt förnuft i lära stafVar; Hvar klok som galenskapen jäfVar, Förklaras vett- och fridlSSy han; Hvar lurk, mot lån af hals och nlfVar, Tvertora, för en gudomlig man. Här såg man skrHmda mesar smyga Till hvar sin vrå, så slugt förbi; Der, af ett kringströdt mot-parti^ Hatt efter hatt i luften flyga,
�j sällan med peruken L
Snart efter, smuts och stenar suira. Mot hvem som ej sitt bifall gaf;. ' Och hedersmän, med hatten af. Som darrade, och ropte hurra! Så -for man fram och höU man ut, För hatt i absduia smaken. Tills qyällen svept sitt flor kring taken. Och natten blef så mörk till dut. Som hvars och ens begrepp om sakeo. När stora Rådet kunskap fick Hur långt förbistringsyran gick^ Begrep det s^art, på visa grunder. Att Hatten blef en vådhg grill, Och att, i Stan^ stod illa till Hed
