^ 43a — Drar svenska dygder fram ur glömda svenska grifter; Och for en mer berömd, än liknad General, Det lof hvarmed du krönt hans segrande bedrifter. Mitt högmod smickradt var af det förmätna hopp, Att ensam länge ordet föra Bland undersamma skuggors tropp, Som skulle trängas om att dina bragder höra, Och lägga örat till, att fatta deras lopp, Så mycket skuggor hafva öra. Men ödet annorleds bestämt Jag af din storhet än ett vittne skulle blifva, Ännu åt din förtjenst ett rättvist offer gifva, Och Parkens hot var blott ett skämt, Som med sin tjenare hon roat sig att drifva. Men Konung, sen på nytt jag upp till dagen gått, Om ingen afton snart, lik dem jag äga fått, Betalar dem jag mist, och dem jag kunnat njuta; Om grafvens natt jag undangått, Att här, i glömskans natt, förstelna vid min luta, Och om, ur Parkens hand, jag räddat — lifvet blott , Då är jag narrad på min lott, Och Spånmöns hand besvär att mina dagar sluta.
TILL
