Den här sidan har inte korrekturlästs
_ 434 — Du,' Oxcnstjerna, upplyst vet I den försvundna smakens dagar, Att återfinna hennes lagar Och vägen till odödlighet Flydd var, af Sdel vilterlek, Den dagning Norden börjat skåda; Men Du och Kellgren syntes båda: lijus blef på nytt, och dimman vek. En Hjelte, Snillets Son och Vän, Steg opp alt Svenska Spiran bäraj Apollo sade: sjung hans ära! Och Du och Kellgren söngo den. Vid Eder sammanstämda rost, Ett högre lif hos Götiien qvällar; Och hårdheten utaf hans fjällar, Har JQytt från hans förtjusta bröst Med Hoppets M\9L Sångare, Han lärde gjuta känslans tårar; Med Löjets Skald, åt tidens dårar Han lärde ömka sig och le. Så söngo Maro och Horafs, Med denna renhet, denna styrka;
