Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Skall jag det enda hopp förlora,
Som än förljufvade min lott?
Försynen vakar för det Stora:
Välan! — men för det stora blott?
Är hon för hög att sig besvära
Med mina lägre ödens lag?
Och all dess omsorg, all dess ära,
Att denna klump af jord må bära
En följd af suckande, som jag?
Och dock! — Hvad är, mot jord och himlar,
En enda dödlig? — Ack! ett grand,
Som evigt bortgömdt, vräks och vimlar
I öknars ocean af sand!
Han, som likt bölja trängd af bölja,
Ser slägt på slägt, i evigt skick,
Med hvarje timslag jorden hölja,
Och svämmas bort af dem som följa,
Hvad är en enda för Hans blick?
Hvad flärd af höghet! hvilka frågor!
En Gud för varelsernas hop,
Hvad ser Han, om ej deras plågor?
