Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 32 —

Hvad hör Han, om ej deras rop?
Han, som ur djup af rymd och tider,
Klädt blommans blad i silfrets dag,
Han har ej (Snillet det bestrider)
Det öga för ett bröst som lider,
Som för en blommas penseldrag!

Låt ej ett stoft Hans blickar draga,
Hvars klagan ensam höjer sig:
Men alla lida, alla klaga;
Han hör då ingen, — eller mig!
Kan Han förvillas af att dela
Sin vård till hvarje väsens lott?
Kan viljans godhet Honom fela?
Och klumpen af det stora hela,
Förtjenar den Hans omsorg blott?

Hur kort vår svaga tanke hinner!
Af sinnlighetens dimma skymd,
Hon i atomen ringhet finner.
Och storhet blott i tal och rymd;
Men Du, som rymdens haf ej tömmer
På alstringskraft i seklers längd,
Du ej med jordisk blindhet dömmer,
Du ej det stoft du lifvat, glömmer,
För massan af Systemers mängd!

För