^ 489 — Vid mina första steg, din jemhand mötte mig. Min ungdotn stöUes bort, med hån, ur Snillets tempel. Men fåfängt vid dess port, din klubba höjde sig^ Då dina lärors ljus, ditt rykte, ditt exempel Mig förde till ett rum deri, - � oaktadt dig! Af mig skall du likväl ej mindre emt begråtas, Som stor och älskvärd skald, sool vis och älsk-' värd man; Ty ädel var den vän � jag snart i häcklam fanOr Och Örnen Kellgren lätt ett makthugg kan f örIåtaS| Som loppan *- m platt ej förlåtas kan. Af oförrätters harm, att minnet evigt gömma, Hur svårt mot en förtjenst, hvars värde, hvars behag, Förföra hvar minut den sårade att glömma! Hur Ijuft, tvertom, o Gud, att hedra och berömma I Ja, glad skall denna famn motT — dsjelf endag. Med slocknad fiendskap och hämmadt löje sträckas, Sä snart från éthems rymd, från skrytets toma spher, Med sansning af sig sjelf, och ändtlig trött att gäckas, Till rimlig storhet blott, han värdes stiga ner. Jag gömmer som du ser, min gamla ton och vana � Naturen, ädelt fri, behagar mig i sång. Min tanke qväfs och dör i höga phrasers tvång.^ Lik Solen hvälfde du din gyllne himmels-bana j
