Ett sinnligt djur, i styrkans dagar,
Du blir en Vis, när allt hör opp!
Står intet syfte då att finna
Af Himlen bortom grafven satt?
Är det blott dit som du skall hinna?
Och din begynta dygd försvinna,
Med dina fel, i mullens natt?
Vid Flärdens famn som du förlåter,
Hvad fäste dig? Förblindelsen.
Om blott att dö dig stode åter,
Hvi öppnades dig ögonen?
Hvad plan af Skaparn vore denna?
Han dig för verkningsåren gaf
Ett hjerta, som begären bränna;
Men ljus att deras villor känna,
När det? På brädden af din graf!
När allt hvad menskor vörda böra,
Du till begärens offer gör,
Och när begären dig förstöra,
Då är du hvad du skaptes för?
Men när mot retelsen du sluter
Ett bröst, der hon så mäktig var,
Och allt med dygdens harm förskjuter,
Hvad utan brott du icke njuter,
Då står blott dödens offer qvar?
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/52
Den här sidan har korrekturlästs
— 38 —
