Nej, lär en Styrelse att vörda,
Hvars högre plan du skall förstå,
När döden ger dig vink att skörda,
Hvad lifvet gett dig fält att så:
Då säg: när allt för dig försvunnit,
Hvad har du öfrigt? Minnet blott,
Af lustar, som du öfvervunnit,
Af sanningar, hvars vigt du funnit,
Och af det ringa du gjort godt.
Glöm, om du kan, hvad jag ej glömmer,
Att bortom grafvens slutna port,
En domstol väntar dig, som dömmer
Den väg du följt, mot den du bort;
Men när en lefnad du förlåter,
Som varit dina sinnens lust,
Säg, hvi dess tomhet du begråter,
Och köpte ej dess nöjen åter,
För blott en enda dygds förlust?
Och du, hvars hand med löje skördar
Den lön, som Dygdens fordran var,
Om hon, med lika trohet, vördar
Ditt lugn, din sällhet, dina dar,
Säg, — tror du Skaparn henne ämnar
Att Lastens skyddarinna bli?
Och är det hopp han henne lemnar,
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/53
Den här sidan har korrekturlästs
— 39 —
