Se, vid dess gränsor, alltid Döden,
Som öppnar Evighetens port:
Der mötas de, som J förbannen,
Och som J dyrken, dödlige!
Förtryckarn, slafven, medborgsmannen,
Den goda Försten och tyrannen,
Der straffas, der belönas de.
Se der en afgrund full af lågor,
Bebodd af plågoandars här,
Och kringhvärfd af den flodens vågor,
Hvars återfart förnekad är;
Der ryta, kring de heta stränder,
De villdjur utan undanflykt,
Som genomblodat jordens länder,
Och de som kysst de bödlars händer,
Som mensklighetens rätt förtryckt.
Men der, — hvad sälla regioner
För dygden, hvad lycksalighet!
Hon som befallt från verldens throner,
Och hon, som lydt med värdighet.
Der hvila dessa stora männer,
Som lyst i tidehvarfvens natt;
Der Vishetens och Snillets vänner,
Hvars namn det gamla Minnet känner,
I deras verk förevigadt.
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/56
Den här sidan har korrekturlästs
— 42 —
