Hvars sluga blick, hvars blida röst,
Hvars vettenskap att kyssar dela,
Hvars mörka hår, som kring dess bröst
I ordningslösa lockar spela,
Er lofva skadestånd och tröst,
I frukterna af hennes höst,
För blommor af dess vår, som fela.
Hit, — äfven hit, till hennes fot„
Skall Er en lömsk rival förfölja,
Skall tagas med en fröjd emot,
Som ingen konst skall kunna dölja.
När solen högst på fästet är,
När solen ner i böljan skrider,
På alla stunder, alla tider,
J skolen finna honom der.
Men sjelfve, tände af begär,
J skolen dagar der förnöta,
Och ingen, ingen blick ändå,
Af det förtjusta löje få,
Hvarmed hon flyr att honom möta,
Hvarmed hon följer, när han går,
Hans stolta och förnöjda spår.
J skolen fåfängt Er beklaga,
Till tårar fåfäng tillflykt taga;
Hon skall Er trycka till sitt bröst,
Dess tunga, öfvad att bedraga,
