Skall stamma fram ett ljud af tröst,
Men med ett öga, med en röst,
Som vittnar, att det är en saga.
Ve Er, som släpen hennes band,
När hennes ögonkast ibland
På en rival förstucket spelar;
Och hennes välförstådda hand
Åt honom den försäkran delar,
Som i det rädda ögat felar!
Ve Er, när hon sin späda arm
Förtroligt kring hans skullra sluter,
Och när han, säll af eder harm,
En suck i hennes öra gjuter,
Och stjäl en blick i hennes barm!
Då skall på bleka kinden rinna
Den heta tåren långsamt ner:
Förtrutne skolen J försvinna,
Med ed att aldrig synas mer;
Och dock skall nästa morgon Er
Vid hennes dörr å nyo finna!
Den hvila mödan andra ger,
Skall, från er bädd, för evigt skräckas
Af vakande bekymmers flock,
Och er förtärda lampa släckas,
Förrn Sömnens vingar hunnit sträckas
Till edra trötta ögonlock.
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/68
Den här sidan har korrekturlästs
— 54 —
