Sorgens röst, från Helicon,
Svithiods Skalder, ljuda låten!
Sångmör, gråten eder son!
Gracer, eder älskling gråten!
Men hvad är skönheten af Bildningsgåfvans drag?
Hvad är af Sångens röst, det starka eller ljufva:
Hon oss förskräcka må, med Dunder-Gudens slag,
Hon må förtjusa oss med suckningens behag
Af myrten-skogens turturdufva?
Om Himlen, unge man, ej skänkte dig en själ
Med kraft att sig mot våld och dikt och flärd bemanna;
Ljus, i sin flygt upp till det sanna,
Och brinnande för menskors väl?
Hör Våldets röst ännu en blodad jord förfära;
Förnuftet ropa än mot dårarna om skygd;
Och Du, som yfs af hopp att Minnets lagrar bära,
Du lågar ej af harm? du rodnar ej af blygd?
Onyttig for din fosterbygd,
Du qväder, ljuf och feg, de veka nöjens lära?
Gå! du var född förutan dygd,
Och du skall dö förutan ära!
Om det var så han henne vann,
Den store Skald, hvars död hvart redligt hjerta
sårar,
Det vittna Fosterlandets tårar,
