Den här sidan har korrekturlästs
— 75 —
Det vittnar saknans suck från hvarje upplyst man,
Det vittnar er triumf, förförare och dårar!
Lasterna och Våldet ryste,
När hans hand på lyran slog;
Menskligheten andan drog;
Dygden under tårar myste;
Sanningen, förskönad, lyste;
Dårskap gret, Förnuftet log.
På denna fruktansvärda panna,
Der Snillet hota sågs i all dess hämde-makt,
Man läste kärlek för det Sanna,
Och dess förföljares förakt;
Från denna mulna blick, den ljungelds-stråle blänkte,
Som slog hvar gäck, hur högt han satt,
Och ända ner på Er, — vid återskall af skratt, —
Det heta löjets gnistor stänkte,
Förakteliga kryp i vitterhetens natt!
Laster, Dårar, fröjden Er!
Och du, tryckta rimmarskara,
Frälst ur sexton-årig fara.
Andas: Kellgren är ej mer!
