Men du, som tankens ljus med själens höghet parar,
Som känner, för ett folk, hvad skänk af himmelen,
En Demosthenisk röst, som friheten försvarar,
Och en Voltairisk hand, som pryder sanningen:
Du gråt det rof som grafven vunnit!
Gråt sångens första Son, om du bär nit för den;
Men dubbelt gråt, om du som vän,
Som menniska och vis, hans värde känna hunnit.
Hvem ställde fram ett bröst som han,
Af vishetens egid försvaradt och bestråladt?
Han söng ej blott en Stadig Man,
Han var det: och det är sin egen bild han målat.
Af jordens klagan väckt, af hjertats känslighet
Att menskans rätt, att borgarns yrka,
Han skilde vördnans pligt från slafvens mållöshet,
Och öfvermodets skrål, från Patriotens styrka,
Med detta tämda nit, som tingens gränsor vet.
Af hyddan lika gömd för detta dubbla Rykte,
Som öste kransar ner, och dem tillbaka ryckte;
För Vett och Rätt, och Smak, ej för ett namn i strid,
Han njöt, med blygsamt hof, den smickrande minuten,
Och stod med tystnad blott, i orättvisans tid,
Uti sitt värde innesluten,
Ej stolt af sin förtjenst, men endast trygg dervid.
Nej Dårar! Sångens höjd var ej hans höjd af ära;
Nej, hon var rösten blott åt Philosophens lära.
Sida:Leopold Samlade 2 1815.djvu/90
Den här sidan har korrekturlästs
— 76 —
